Jag ber om ursäkt i förskott, men jag måste bara skriva av mig någonstans. Jag måste berätta för någon bara. Eftersom jag vill ha musik i öronen samtidigt och jag vägrar använda mig av fejan så blev det bloggen.
Till saken. (Varning för extremt tarvligt och dumt inlägg)
Det första mörka moln som skymmer den lysande solen i mitt liv är hur klassen har blivit. Det har blivit en spotlight som hela tide riktas mot en speciell grupp (inga namn nämnda). Den här gruppens s.k center tycks ha glömt min existens.
Jag har blivit en tyst person.
Det värsta är att det får mig att känna mig otillräcklig, som om jag inte är bra nog för att få stå i spotlighten, som om jag är en gammal trasa som man bara använder i absolut nödfall.
Den första blixten som lyser upp den mörka himlen likt en fackla i natten som blivit mitt liv är att min åsikt inte väger lika tugnt, jag finner inte orden längre. De ord som förut varit mina bundsförvanter har flugit sin kos och jag griper desperat efter dem men lyckar endast fånga dem när jag sitter här i min ensamhet med Imogen Heap i öronen och fingrarna dansar över tangenterna, orden som varit borta kommer trippande och krafsar på dörren. Glad som en lärka släpper jag in dem i mitt tysta sinne och de formar sig, till skrivna ord som dansar. Dansar en vals i skenet från dataskärmen och sedan försvinner igen, lämnar mig kvar likt det tomma skal jag blivit och kommer tillbaka först nästa natt.
De smattrande regndropparna som blandas med mina salta tårar kan liknas vid sprickorna som bildas i pelaren. Jag har kanske ett självförtroende men det innebär inte att inte jag behöver få höra att jag är bra, att jag är vacker...
Folk lutar sig på mig, det är ett tugnt ansvar, tyngre än man tror. Delvis är jag smickrad över att folk litar tillräckligt mycket på mig för att använda mig som en pelare, men jag blir sorgsen när jag ser hur de skrattar och ler, hur de umgås med andra framför mig. Jag ber om ursäkt för att jag beter mig så fruktansvärt egoistiskt men det är människans natur att sätta sig själv först, något jag inte så ofta kan göra på grund av min rädsla för att såra andra.
Sprickor i pelaren, hål i mitt självförtroende. Vinden, vattnet... det eroderar mig, lakar ur mig. Hål som bildas på insidan, sprickor som letar sig ut till ytan. Sprickor som jag så skickligt som möjligt döljer.
Är det värt det?
Vem har jag som sätter mig främst?
Hur många skulle gå efter mig om jag gick bort från allt?
Frågor vars svar endast kan besvaras genom test, test som innebär att folk kommer tröttna på mig.
Det finns de som jag vet att jag kan lita på, men jag kan bara inte tillåta mig själv att luta mig på någon.
Hur gjärna jag än skulle vilja det...
Jag är kanske bara en feg jäkel.
Jag vågar kanske inte luta mig på någon av rädsla för att den personen inte ska kunna hålla mig uppe.
Jag måste vara stark, starkare... starkast.
Det är en plåga, men jag har ju trots allt bara mig själv att skylla...
Till alla er som faktiskt läste det här inlägget där jag spillde ur mig mina problem, där bägaren rann över och tårar rann och blötte ner tangentbordet. Till alla er som orkade läsa om mina obefintliga problem som säkert tusen andra har...
Till alla er säger jag tack.
Jag önskar också att ni ska låta bli att använda det här mot mig, inte för att jag tror det om er men jag är samtidigt extremt rädd för att någon av mina vänner ska vända sig mot mig och använda det jag spillt ur mig medans jag lyssnade på Imogen Heap, jag är rädd...
Jag vill vara stark.
Jag vill vara osårbar.
Men min rustning har sprickor den med.
Minns detta, utnyttja det inte...
Pennan må vara mäktigare än svärdet, men mot en pistol står den sig slätt~
